Kanske säsongens sista inlägg..

Det var med längtan i bröstet som jag cyklade i illfart för att inte missa starten av semifinalen i Svenska cupen mot Kalmar FF på hemmaplan. Med längtan i bröstet om att nå en final och få ett fint avslut på ytterligare en bedrövlig säsong för mitt kära IFK Göteborg. Jag sladdade upp mot ett träd och lämnade cykeln utan farväl medan speakern presenterade de uppradade spelarna. Jag skyndade benen så fort vett och etikett tillåter, upp för trapporna i mina gamla slitna blåvita joggingdojor som fick äran denna dag.  När domarsignalen ljöd passerade mitt årskort ingången och strax stod jag på läktaren och tänkte, snart skiner poseidon igen.

Efter första halvlek ledde Kalmar FF med 2-0 och tårarna på kinden var nästan allt som var kvar. Jag orkade inte längre klaga på Jonas Olssons fortsatt märkliga laguppställningar, att han envisas med att spela med Hysén ensam på topp, på långbollar, att aldrig överraska, aldrig visa känslor och som ledare att i halvlek vid underläge 2-0 våga göra nåt byte, väcka laget, spela ut ett ess, what ever.. 

Jag orkar inte längre för det gör ingen skillnad och det gjorde det inte denna gång heller. Efter pausvilan kom exakt samma lag ut på planen och det skulle dröja till minut 64 innan två inhopp kom, i form av Söder och Drugge. Drugge som bytte mot Haglund gjorde nog varken till eller från men Söder som ersatte en trött Sella kom in med en stor dos energi vilket äntligen flyttade upp hela laget och vändningen kom, den underbara som får oss att sjunga och kramas och hoppa i takt. Söder slog in reduceringen och Stiller Killer kvitterade på övertid och semifinalen, finalen, drömmen om en vacker avslutning 2011 dansade vidare mot Poseidon när förlängningen tog vid.

IFK Göteborg kämpade, slet och gav allt, de tog tillbaka matchen, de ägde matchen och Kalmar såg allt blekare ut ända tills de turligt fick med sig ett skitmål och det stod helt plötsligt 3-2? Men IFKs spelare var redan bortom kontroll, de var som ivriga bin kring honung och helt rättvist i detta jävlaranamma kvitterade Stiller igen framför en Kalmar målvakt som ville bli utburen, inför änglasupportrar som lät hela sin längtan och frustration förvandlas till ett vackert hopp mot kvällshimlen och än hade inte Hysén gjort mål.

Den blåvita maskinen fortsatte mala på, fortsatte ösa chanser ur jultomtesäcken som om det bara fanns ett lag, en vinnare, en hjältesaga.... och då..... från ingenstans.... när Kalmarspelare knappt orkade lyfta blicken... dök den upp som en onda djävulsk demon från ingenstans.... den fasta situationen.... boll.... och mål.... och slutsignal...

Elmar slogs med hela gräsmattan och kvällshimlen mörknade inför tusentals blåvita spelare, ledare och supportrar... Kalmar FF i final och troligen i Europakval nästa år... IFK Göteborg..poff.. likt hela den allsvenska säsongen...

Om jag är bitter.. ja, vad tror ni?

Tack IFK Göteborgs Spelare för säsongen 2011, tack för att ni aldrig gav upp möjligheten till revansch detta skitår nummer två på raken... och skriver jag här om IFK igen i år så har Gud gjort entré i allsvenskan och fått alla resultat att gå vår väg... annars går nog jag och min bittra skugga direkt i ide och inväntar våren 2012.