Det blev ändå 2-2

Det har gått ett antal dagar sedan drabbningen mellan IFK och Halmstad. Tror att spelarna kände av samma nervositet som vi supportrar. I alla fall verkade det så med tanke på första halvleks ångestladdade prestation som resulterade i 0-2 vid halvleksvilan. Jag var inte ensam om tanken att gå hem, gräva ner mig, sörja och komma igen nästa år. Tobbe uttryckte det bäst - Det kändes som vi grävt ner oss i ett hål man inte kunde komma upp ifrån.. Som tur var så stannade han kvar och jag med. Lovade mig själv tio minuter men det räckte med sex innan hoppets glöd tändes via Hyséns känsliga vänsterfot och senare tryckte samma fot in guldbollen. Jag ville jubla, jag ville hoppa men min spricka på revbenen satte stopp för alla känslouttryck. Det fick bli ett viskande heja, heja.
Har haft problem i snart tre veckor med revbenen. Det var på gång att bli bättre och smärtan hade avtagit markant tills jag på matchdagen fick för mig att flytta en byrå i vårt nymålade sovrum. Knak och brak och smärtan vara tillbaka...
En annan typ av smärta gick ju över i och med Tobbes kvitteringsmål och nu är det bara att se framåt. AIK på söndag blir något alldeles speciellt. Det är en final och det känns som en av de viktigaste och största matcherna jag kommer att få se på plats, i klass med EM kvartsfinalen mot Holland 2004. Då slutade EM äventyret på straffar, på söndag finns inget oavgjort och straffar, IFK Göteborg måste gå för seger och på nåt lustigt sätt känns det bättre..... Framåt blåvitt...

Internet tröttnad

Har ni drabbats av den internetsjuka som innebär att man glömmer av att det existerar? Jag har haft den, den senaste tiden. Glömsksjukan eller för mycket på annat håll sjukan kan man också kalla den. Oavsett så har den gått över för tillfället och jag är åter online och uppdaterad med senaste mjukvara.
IFK och guldet, hur skall det gå? Vinst i fredags med 3-0 var härlig sötma för gommen men vinst för AIK igår var som besk medicin när man är sjuk. Nu måste återigen de blåvita ränderna vinna eller spela oavgjort mot Halmstad på tisdag. Nervositeten inför varje omgång tar på krafterna detta år. Tur då att man kan binda upp sitt liv med att måla om sitt sovrum med typ 5 liter vitfärg för att få bort det bruna fula som stört de senaste månaderna... men i morgon tuggar man nagelband igen..

Jag bara jublar

Inte sedan matchen mot AIK 2007 har man varit så nervöst kringflackande i sitt beteende som under dagens IFK Göteborgs match. Vi var förlorade flera gånger om men vi hade Ragnar och Kim och de hade viljan rakt igenom. Den kraft, den moral, den säkerheten och det lugnet ledde till en 1-0 seger. TV4 som hatar allt från Göteborg radade upp epiteten ikväll över MFF-IFK matchen men spelarna i Blåvitt kan lägga sig till sängs välförtjänt ikväll. De vann på vilja, kamp och en jävlar i mig inställning att de skall vara kvar tills handen når kaklet....

Det blev bara svart och Svenskalandslaget åkte ut!

Tråkigare helg får man leta efter i sin almenacka..... Men ändå inser man efter all bedrövelse med VM kvalet att, Svenska landslaget anno 2009 inte är bättre än såhär. Och efter all beskyllan på Lagerbäck så måste jag även tacka honom för de 10 år som han varit delaktig i fem mästerskap, en mycket stor bedrift som förtjänar en eloge. Fortfarande anser jag dock att han stannade ett kval för länge. Efter EM 2008 borde han ha lämnat över, precis som Tommy Svensson borde ha lämnat över efter EM kvalet 1996. Hänger man kvar för länge i sin roll som förbundskapten kommer man till slut till vägsände med sina trotjänare på planen och hur mycket man än vill föryngra så har man ett emotionellt band till sina egna spelare. Se på Tommy som spelade med Jocke Björklund i VM kvalet trots att han inte starta någon match på två år.
I framtiden tycker jag att svff skall ta i beaktande tidsaspekten och inte låta någon vara kvar för länge. Men samtidigt är det svårt att se när det är. Jag tycker personligen att Rysslands matchen 2008 sa en hel del om vart landslaget var på väg. De var utan inspiration och de spelade räddhågset.
Vem blir ny förbundskapten? Jag hoppas på Erik Hamrén, han har rutin och gillas av yngre spelare. Om man ser på svff blir det nog Jörgen Lennartsson men man vet ju aldrig. Det viktiga är att det kommer in någon med en ny vision och ett nytt tankesätt...

Så tar vi på oss Sverigetröjan

I morgon är det alltså dags för ytterligare en ödesmatch för vårt stolta svenska landslag med Zlatan som kapten. Hur skall det gå? Nervös, inte jag, skojar bara, klart som fan.
Förra gången sverige spelade på Parken i Köpenhamn så var jag plats. Drack öl och skrålade och sjöng efter 3-0 segern. Kan man hoppas på en liknande repris vad gäller resultatet? hoppas....

Trettondagsafton

Teaterafton på stadsteatern.. Snart börjar skådespelet men först lite vino i foajebaren.. Nu ringde de i klockan, dags att gå!

Grym match igår

Aftonen igår lär man inte glömma i första taget. Förberedelserna gick i blåvitrandigt. På med tröja, halsduk, kalsonger, strumpor och träningsjacka. Inför ett derby måste jag visa färgerna och man får inte glömma de viktiga seger strumporna. De är fula men ändå. Två öl på stan och sedan till Gamla Ullevi.
Polisen körde generalrepetion inför AIK matchen, hur annars kan man motivera ett överdimensionerat polisuppdåd där varenda bil och polis var ute på staden. IFK - Gais har ju ingen riktigt så våldsam historik som polisen verkade ha laddat för igår. Stockholms derbyn är i den jämförelsen otroligt mer känsloladdade med risk till bråk.
Ett glas rött innan match och sedvanligt snack om vilka som spelar och hur och att det är viktigt att vinna. Rödvin var min vän igår men aldrig mer. Man fick ett halvt paintglas med vin istället för öl? Prisvärt med tanke på procenten.
Första halvlek - Gais är faktiskt ett riktigt bra lag med Wanderson och Ericsson men IFK har en glödhet Sella på planen och givetvis är det han som krutar in 1-0 målet. Halvlek och ytterligare ett glas rött för man måste fira målet...
Andra halvlek och Gais kämpade sig in i matchen och inte helt oväntat nickade de in 1-1, därefter var det nära att de tog ledningen men blåvitt kom tillbaka och det var Stefan Selakovic för hela kvällen även om inhoppande Alexandersson kanske drog ner störst applåder när han gjorde ett återinträde i allsvenskan i 85:e minuten.
Satte på mig jackan, knöt skorna, tittade på resultattavlan 1-1, 92 minuter. Ändå nöjd med att vi bara ligger tre poäng bakom AIK. Sätter mig ner en stund, sneglar på Kim som vandrar upp för att lägga den sista frisparken. Ställer mig upp och håller tummarna. Skottet nickas bort av backen. Jag vänder mig mot kompisen och suckar. I ögonvrån ser jag hur Gustav Svensson lyfter in bollen i straffområdet och under en magisk ultrarapid sekund, blir allt svart för Sella men hans fot letar sig fram till bollädret och in i mål...... 93:02.... förändrades avslutningen....

Trasig dator

Fortfarande ingen fungerande dator hemma. Blir antagligen till att köpa en ny. Irriterande på en två år gammal pjäs. Borde ju hålla längre tycker man. Betalde 12 000kr och enligt försäkringen är den värd typ 3000kr nu, värdeminskningen på teknikprylar går fort.
Men skit i det idag fortsätter guldstriden för ett skadeskjutet och haltande IFK Göteborg som till dagens match mot Gais laddat med gammalt krut i from av Nicklas Alexandersson. Om han får spela? Det återstår att se men känner han sig frisk och i någorlunda form torde han nog hålla hög allsvensk klass i ungefär en halvlek. Sjukt nervöst inför dagens drabbing vilket som. Gais, ett lag i medgång för tillfället mot ett frusterande, skadat, kämpande, haltande Blåvitt. Finns bara en sak som gäller ikväll - att kriga, att kämpa, att vinna mot alla odds.. och vi i publiken måste älska och heja högre än någonsin...