Det har gått ett antal dagar sedan drabbningen mellan IFK och Halmstad. Tror att spelarna kände av samma nervositet som vi supportrar. I alla fall verkade det så med tanke på första halvleks ångestladdade prestation som resulterade i 0-2 vid halvleksvilan. Jag var inte ensam om tanken att gå hem, gräva ner mig, sörja och komma igen nästa år. Tobbe uttryckte det bäst - Det kändes som vi grävt ner oss i ett hål man inte kunde komma upp ifrån.. Som tur var så stannade han kvar och jag med. Lovade mig själv tio minuter men det räckte med sex innan hoppets glöd tändes via Hyséns känsliga vänsterfot och senare tryckte samma fot in guldbollen. Jag ville jubla, jag ville hoppa men min spricka på revbenen satte stopp för alla känslouttryck. Det fick bli ett viskande heja, heja.
Har haft problem i snart tre veckor med revbenen. Det var på gång att bli bättre och smärtan hade avtagit markant tills jag på matchdagen fick för mig att flytta en byrå i vårt nymålade sovrum. Knak och brak och smärtan vara tillbaka...
En annan typ av smärta gick ju över i och med Tobbes kvitteringsmål och nu är det bara att se framåt. AIK på söndag blir något alldeles speciellt. Det är en final och det känns som en av de viktigaste och största matcherna jag kommer att få se på plats, i klass med EM kvartsfinalen mot Holland 2004. Då slutade EM äventyret på straffar, på söndag finns inget oavgjort och straffar, IFK Göteborg måste gå för seger och på nåt lustigt sätt känns det bättre..... Framåt blåvitt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar