Från en sjukbädd fylld av glädje.

Jag sa att det var över, jag sa att nu får de ta tag i tränarfrågan, jag tyckte synd om spelare, om tränare, om mig själv, men jag hoppades, jag sa att det fortfarande kunde ske mirakel och banne mig om det inte var ett mirakel vi fick se igår när IFK Göteborg besegrade Malmö FF med 2-0 på Swedbank arena. Inför matchen sa Jonas Olsson - Vi skall spela med hög press men vi måste även spela kompakt försvarsspel. Det innebar att spelarna skulle behöva springa, springa kopiöst mycket för att lyckas och med tanke på den minskade fysträningen i år undrade man hur länge de skulle orka springa.
De sprang hela matchen, i alla fall de flesta och jag tror att Hysén och Eriksson och Elmar fortsatte springa hela vägen till Göteborg. Hela laget frustade av energi, av knutna nävar, av blod och svett, av det vi kallar lagmoral, en för alla, alla för en. Det var ett nyfött IFK Göteborg som spelade som på fornstora dagar, eller i alla fall som innan 2010.
Malmö FF var inte tillräckligt förberedda. IFK Göteborg är ju så lättlästa och spelar tråkig, omodern, långbollsfotboll ala 80-talet. Hysén tackade för förtroendet och tunnlade in två mål. Hela IFK Göteborg tackade och spelade konstruktiv passningsfotboll med högpress och kompakt försvarspel som ala Malmö FF eller hur det nu var Durmaz sa att de spelade.
IFK Göteborg är fortfarande med i bottenträsket men förhoppningsvis var detta spiken i kistan för dåligt självförtroende, dålig målskörd, stolpar ut och in och vrid och vända på analysen. Förhoppningsvis var detta början till något stort säsongen 2011. Så från min snuviga sjukbädd, framför  TV apparaten kom igen nu Blåvitt så kör vi ända in i kaklet... ni på planen och vi på läktarn!