Nås jag av nyheten att Hammarby åter haft domaren med sig. Vem kan döma två gula på 14 sekunder utan att få kritik. Jag håller med Sundsvalls tränare fullständigt och det oavsett vad som sagts till domaren efter det första gula kortet. Fotbollspelare skall ha rätt att protestera mot ett gult kort, domaren skall kunna ta viss kritik under en match, speciellt om han givit ett gult kort precis innan. Enda tillfället till ytterligare ett gult kort är om attacken fortgår och eller övergår i fysiskt påhopp, då måste domaren visa ytterligare ett kort. Men vi kan inte ha domare i allsvenskan som inte tål att höra kritik innan de viftar med kortet 14 sekunder senare. Domarkollegiet har ett och annat att fundera över beträffande den svenska domarstatusen och deras mentala hälsa.
Nu över till något helt annat. Jag är alltså i Jönköping, en stad jag bodde i en kort sejour för sisådär 13 år sedan tror jag. Det var en smått surrelaistisk känsla att vandra gatorna igen och ta en öl på ett gammalt hak jag brukade gå till i 20 årsåldern. Man minns staden men den är ändå ny. Man känner igen vissa detaljer men kan inte riktigt få grepp om helheten med en gång. Det blir nästan som om bildminnet man har läggs ovanpå de nya intrycken och skapar något helt nytt. Minns t ex att det var en vacker smal tågviadukt ner till vätterstranden när jag bodde här. Den är nu ersatt med en modern bro, bred och stabil och man kan numera se ner till vätterstranden från andra sidan när man kommer gående. Antagligen vackrare för turister men jag saknade min smala, söndervittrade tågviadukt där man endast kunde ana Vättern på andra sidan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar