Det är så hemskt och man vill återigen bara glömma ett möte med Häcken. Det har gått troll i förmågan att vinna mot detta välspelande Hisingslag. De har blivit laget som inte går att vinna emot och det spelar ingen roll om IFK är bättre än de, det sitter numera i huvudet på grabbarna från kamratgården.
Igår radade IFK upp chanser mot Häcken som sett över 90 minuter borde ha förlorat med 2-3 mål. Ibland och speciellt mot Häcken de senaste matcherna går det bara inte, det vill sig inte. Man kan dra ett axplock från Hyséns friläge, Pärs nick i ribban, Ericssons miss framför öppet mål och då har jag inte ens nämnt den brända straffen.
En straff är inget mål förrän bollen har passerat målvakten in i nätet men det känns ofta så. De senaste åren har jag märkt att målvakter har blivit bättre och bättre på att hantera straffsituationer, så jag var nervös redan innan Ragnar vandrade fram och la upp bollen. Jag undrar vad han tänkte, hur han planerade att slå bollen och sedan blev det inget, poff! Undra hur han mådde efter missen, och hur gick tankebanorna allteftersom de missade frilägen och öppna målchanser och hur exploderade frustrationen när Häcken efter sina enda 10 minuter av press fick utdelning? Inget av detta vet jag men en sak vet jag och det är att unge herr Ragnar Sigurdsson, oavsett hur han mådde, valde att direkt vid slutsignal gå fram till levande klacken ensam med sin missade straff och förlorade tre poäng och applådera oss supportrar och det kallar jag karaktär. Nästa gång Ragge kommer du sätta den där straffen, kanske inte mot Häcken eller varför inte mot Häcken på Rambergsvallen vid nästa möte och då tar vi tre poäng..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar