Del 1 - Får jag applådera IFK Göteborgs insats igår med bitterhet? De spelade bra, de spelade i långa stycken skjortan av Helsingborg. Det märktes att Sana var spelsugen och han har vuxit i sin roll. Inte bara dribblade han runt Helsingborgs försvar, han var även noga i sitt lagspel och la oftat precisa passningar. En annan spelare som var något extra att titta på igår var Jakob Johansson, han växte ut till en mittbacksjätte och tog allt som kom i sin väg. Det som saknas brevid honom är en mittback med fart och sedan tror jag att IFK Göteborg börjar få ordning på mittbacksidan. Det var ett kämpande Blåvitt där alla ville och vågade ha bollen och 1-0 kom därför rättvist och logiskt i slutet av första halvlek.
Tyvärr höll det inte hela vägen men det borde det ha gjort. Blåvitt spelade till skillnad från många andra matcher i år med ett betydligt större självförtroende när de tagit ledningen med 1-0. Borta var det ängsliga IFK som slutar spela som lag till förmån för att springa hemåt och rädda sig själv. Änglarna hade bud på 2:an och 3:an, framförallt Hysén, men bollfan vill ju inte gå in i år. IFK Göteborg förlorade därför ytterligare styrfart i årets allsvenska när Helsingborg lyckades kvittera i 85 minuten på frispark och har snart parkerat laget i den undre halvan.
Från läktarplats behöver jag inte ställa frågan varför? Jag vet varför och Stahre och spelarna vet varför och presskonferensen blir endast ett konstaterande av det vi redan vet. Det är återigen ett individuellt misstag som stjälper hela kommuniteten och det stör MIG och det stör troligen flera andra inom IFK Göteborg och
JA, jag överreagerade på mina cylindrar vid slutsignalen och gick hem i ett mörkt moln och ett evigt BORT med Alvbåge.. in med Dahlin.. när skall Dahlin få chansen??
Jag lägger senare huvudet på sängkudden och Nej, jag lägger mig inte med hat mot Alvbåge, tycker inte att han skall fara och flyga. John Alvbåge är vad jag vet en symaptisk och rolig jävel som jag lätt skulle kunna svänga en öl ihop med och skratta åt eländet som hände idag. Men jag är en känslomänniska och vinnarskalle utan sans och där en snöplig målvaktstavla i slutet av en match som IFK borde ha vunnit innebär ett övertryck av frustration.. Men jag vet också att jag kommer vara tillbaka för att stötta laget i match efter match hur långt ner de än sjunker för mitt lag är IFK Göteborg och kommer alltid vara. Jag somnar till slut mätt och med hopp om framtiden för IFK Göteborg och utan min tidigare besvikelse och frustration.
Jag slår upp dagens tidning och läser att John Alvbåge tar på sig kvitteringsmålet. Den är hans helt och hållet och det är rakryggat att erkänna detta. Alvbåge är en bra målvakt men i år har han inte visat sin kapacitet. Alvbåges självförtroende känns som en säkerhetsrisk på fötter och vid fasta situationer och man ser i spelet inom straffområdet att spelarna inte helt fullt litar på sin målvakt utan hellre försöker rädda situationer genom att tjonga iväg bollar.
Revanschera dig i nästa match nu Alvbåge.. du vet att du kan..
Del 2 - Hur är den perfekte supportern? Enligt vissa får supportern inte visa några negativa känslor som innebär att klaga och han får definitivt inte efter slutsignal skrika Jävla Hora Alvbåge åk hem! Nej, en supporter som råkar yppa det lilla minsta av sin frustration är ingen äkta supporter enligt dem utan endast en medgångsupporter som stör? Deras motto säger de att - Man skall vara stoisk och glad i motgång som medgång och det hjälper inte att ställa krav och definitivt inte att klaga när krav som inte borde ställas ändå inte uppnås år (2010) efter år (2011) efter år (2012). Vi är en enda härlig familj som kramar vandrar utan att yppa ett endaste FAN! Med ett tjollahopp.. trycker de ner sina känslor så långt ner det bara går i sina landetlagomkroppar, där minsta lilla tillstymmelse till en negativ känsla skall mörkas. Jag undrar om de är blasé och om de inte är det.. var och när tar de ut sin frustration?
Jag är enligt deras defination av en supporter defekt
. Jag blir direkt frustrerad, jag blir arg och jag kan gå till verbala attacker genom FAN och HELVETES MOSTERS KÖNSORD efter dåliga insatser då visselpipan ljuder. Jag har till och med varit så arg att jag hotat med att aldrig mer gå på IFK, men jag är alltid tillbaka dagen efter, full av optimism och en råge skam från gårdagens bitterhet.
Jag följer IFK Göteborg i vått och torrt. Jag är alltid där, jag köper alla deras egna ambitioner som mina egna. Jag ser framför mig stordåden och att IFK Göteborg blir det de själva har som målsättningen, ett topplag i Sverige som spelar kvalmatcher till Europa. Jag köper och lever med allt och fallet gör därför extra ont vid nederlag.
Jag önskar att jag kunde vara lite mera Blasé som de Perfekta supportrarna. Jag har prövat att intala mig själv att det är skitsamma och leva med förlorarkänslan innan matchstart. Det fungerar inte för mig. Min kamp för att känslorna inte skall få överhanden förlorar jag oftare än jag vinner, just för att jag håller på ett IFK Göteborg som själva vill återta sin plats som ledande inom svensk fotboll. Min starka önskan om att IFK Göteborgs spelares kämpande vilja skall leda till framgång blir så öronbedövande ledsen när deras insats inte lyckas. Det är inte spelares fel, inte lagets fel, det är ledsamheten inför de många misslyckandena inom mig som trycker sig ut genom luftrör och stämband.
Jag är inte på samma nivå som t ex Gefle eller Mjällby vars supportrar är nöjda med att hålla sig kvar i allsvenskan, då hade jag varit mer än nöjd med 1-1 mot Helsingborg och skulle antagligen sjungit hela vägen hem. Nej, jag vill så mycket mera och jag ser i ögonen hos ledning och spelare att de vill så mycket mera än det som kommer ut på planen.. och jag vet att det inte hjälper att skrika FAN mer än för stunden och hos just mig.
Men för att slutligen klargöra något viktigt - Oavsett vad jag i mörkrets skälvande 90:e minut skriker i frustration så ÄLSKAR jag Er alla i IFK Göteborg. Ni förgyller min vardag mer än ni förgör den, oavsett resultattavlornas slutliga siffror. FÖRLÅT för mitt emellanåt barnsliga skrikande efter en förlust i dessa mörka tider, ta inte åt Er. Slutligen lovar jag Er alla inom Blåvitt eller är Perfekta supportrar att försöka behärska känslosvallet lite bättre. Men som att som den Perfekt supportern agera helt blasé och se fotboll som en familjelek där det kvittar om vi vinner eller förlorar.. dit har jag nog för långt att gå.. Inom mig växer nämligen redan fröet till mina önskningar om att hela IFK Göteborg spelar som en man och kör över Gefle på lördag och att alla spelarna får uppleva glädjen och framgången resten av denna säsong och i resten av deras fotbollskarriärer.. Heja Blåvitt!!
