Äntligen Äntligen leve hoppet om pyttiguldpanna..

Så var det en sådan där dag igen... IFK Göteborg skall spela fotboll och magen kraschar direkt på morgonen. Utan förvarning börjar jag svettas utan anledning. Synapserna i hjärnan går bananas. Scenario efter scenario flyger förbi hornhinnan.. Det är vinst, det är oavgjort, det är förlust, det är över, det är.. iallafall någonting som hackat i maskineriet de senaste två åren och ångesten, nervositeten anfaller ursinnigt från alla kanter.. Jag vill fly, fly in i försäsongens varma famn, där hoppet och hjärtat fortfarande ler och värmer. Men det går inte att försvara drömmen mot verklighetens kalla vindar som slår mot tinningen. Så sitter man där.. Häcken vs IFK Göteborg. Fastskruvad i sträckbänk som plågad under inkvistionen och matchen som gud helst skulle ha glömt för mig, startar.. Det tar 5 minuter och sedan drar någon ner en rullgardin, en sån där äckligt svart som vissa av ens klasskompisar hade i sina pojkrum när man gick i skolan, med gulnade fläckar från solen.

Men man slutar inte titta, man har blivit perverterad och självplågeriet har blivit norm. För man hoppas, man ser ju ljuset i det lilla trasig hålet i den svarta rullgardinen, knapphålet som släpper igenom solens strålar och man vill sträcka sig fram och riva upp hela skiten för att släppa in värmen, ljuset och den blåa kamratskapen.

I halvlek spelar man upp scenarion från IFKs omklädningsrum innanför ögonlocken. Hur spelare och ledare knyter nävarna på ett sådant där härligt amerikanskt vis.. Nu jävlar, nu visar vi, nu gör vi det.. ooooo!!!

Andra halvlek drar igång och jag gnuggar mina ögon från filmscenerna och ser ett IFK som springer ut på gräsmattan i halvlek två med samma mod som sista 20 mot Örebro. Det fladdrar i det svarta och Häcken pressas längre och längre ner, tills Farnerud står i Häckens målområde och lämnar över saxen till Sana som klipper hål i den svarta rullgardinen så ljuset får strömma in. Jag ser starar lyfta mot det blå och i ljuset hittar de varandra i sin luftakrobatik tills Selakovic straffmålar göteborgshimlen i vitt och blått med all nervös längtan och äntligen kan vi packa upp den underbara blåvita familjen in i 2012.. TACK GUBBAR.. jag behövde detta..