och allt bara rasar

Livet på facebook är ett sockersött tidsfördriv långt borta från verklighetens gråa vardag. Här lever vi helt andra liv än de vi egentligen kanske vill leva. Här kan vi vara skuggfigurer som tar risker utanför den verklighet som ständigt knackar på dörren. Vi kan vara maffiabossar, fotbollskungar, glada partynissar, sköna snubbar och gummor osv. Vi tar på oss kostymen och kliver in i en annan värld där inget kommer åt oss och vi ler mest hela tiden och gillar varandras status och om ingen gillar vår status ändrar vi den för att få tillfällig bekräftelse - på vad??
Inget regn eller oväder stör oss i denna fantasivärld förutom då och då någon skickar en förfrågan om att gå med i någon grupp som är för eller emot något hemskt i världen. Men på facebook är det bara att klicka på en knapp så tror man att man är med och förändrar medans man egentligen enbart trycker sitt strutshuvud ännu djupare ner i sanden. Vi har blivit så blinda av vårt utopia att vi tror på att vi kan påverka och göra skillnad genom en knapptryckning. Bota vår ångest med bluffempati istället för att stänga ner skiten och vända oss om i verkligheten och göra något reellt istället. Behövs dessa communities?? Tydligen eftersom dessa ständiga solskens vattenhål på internet översvämmas av människor som alla springer åt samma håll iklädda sina skygglappar mot verkligheten utanför profilen man skapat. Livet hinner dock så småningom ikapp oss och då kan inga glada smileys på internet rädda oss från den brutala verklighet som gör sig påmind.
För den sakens skull skulle jag vilja uppmana mig själv och alla andra att bara för en vecka ta ett djupt andetag och avstå sitt internet communitie och gå ut bland tegelstenshusen, bland gatorna, bland vinterträden i kylan, i slasket och möta världen kind mot kind...