Innan match andades jag lite optimism. Såhär i efterhand ter det sig smått komiskt att jag faktiskt i min vildaste fantasi trodde att IFK Göteborg skulle klara av stora stygga Trelleborg på mardrömsplanen Tjongavallen. Det gjorde de inte, som vi nu vet. Sviten sedan 2004 håller således i sig. Men på sättet de förlorade, va fan, kom igen nu!! Jag blev tvingad att berusa mig kort sagt!
Det finns förluster och så finns det andra förluster. Jag kan leva med att man förlorar en match där man ändå som lag har gjort en bra prestation. Igår var det något helt annat, det var inte ens ett motståndarlag som IFK Göteborg ställde upp med, det var något annat och jag vet inte vad det var jag bevittnade? Tyvärr har IFK Göteborg sett likadana ut i många matcher i år och förra året. Även hemma mot Syrianska såg det långa stunder bedrövligt ut. Tur var att Syrianska också saknar fungerande spelidé.
Jag har haft min analys klar länge, ända sedan förra årets missräkning, Hysén hamnar oftast i ett tomrum som han inte själv kan fylla och där bollar ramlar ner från ovan lite varstans. Jag är inte tränare men det känns som om de spelare vi har inte lämpar sig för 4 3 2 1, det blir allt för ofta 5 4 1 eller 6 3 1. Jag skulle vilja se ett mer rakt spel fortsättningsvis av IFK Göteborg, gå tillbaka till grunderna, kanske rent av spela med två, gud förbjude, anfallare.
Jonas Olsson sa något i stil med att det såg bra ut de första 5 minutrarna. Okej, du menar direkt efter avspark? Jo, det brukar se bra ut för samtliga lag precis efter avspark, Olsson! Det är vad som händer senare som ger ekon under matchen och det är faktiskt din plikt som tränare att använda de resurser som du har till förfogande på bästa sätt och din skyldighet vara vansinnig, att ingjuta mod, peppa, skoja, och injicera energi i lagdelarna. Om du känner att det inte blir bättre, om det känns som om du inte kommer någon vart, om orken, rösten, benen är slut, då finns endast två beslut att välja. Det ena är att lämna över staffetpinnen! Det andra är att skrota den nuvarande spelplanen och sätta dig ner med grabbarna och komma fram till en ny som fungerar bättre ihop med det nuvarande spelarmaterialet!
Vilket du än väljer så hoppas jag att detta var sista matchen jag bevittnar med långbollar mot en ensam Tobias Hysén. Om du betvivlar logiken med att sluta upp med dessa - kolla Dammatchen mellan Japan - Sverige, där Lotta Schelin springer omkring i ingemansland medan Japan knorrar in bollar på andra sidan planen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar