I ett svagt ögonblick lätt påverkad av den "gyllene nektarn" nämnde jag för en kompis att det skulle vara kul att gå någon vandringstur någon gång. Då visste inte jag att han skulle elda på denna idé till den grad att jag idag sitter med en tågbiljett tur och retur till Abisko/Kiruna. Jag visste iofs att han var en naturmänniska och att han gjort militärtjänst i FN regi mer än en gång men att det skulle bli av trodde jag aldrig. Att vi dessutom lovade att bestiga toppen av Kebenikase, det skyller jag på för bra självförtroende och självhävdelse.
Min längtan för att ge mig ut på vandringsleder har alltid legat latent under den yta som beskriver mig som stadsmänniska men jag har aldrig riktigt tagit tag i tråden. Mina erfarenheter sträcker sig från att ha vandrat två dagar på den Grekisk/Ortodoxa halvön Atos och utflykter i skogen, thats it! Intresset väcktes egentligen på allvar när en annan vän till mig och hans fru gick 56 mil av El Camino de Santiago förra året, från Spanien till Portugal.
Här sitter man nu alltså med ett par Haglöfs vandringskängor på fötterna och en tågbiljett i handen och i augusti skall det tas ett foto på Kebb´s topp med mig, min polare och en IFK flagga, om jag nu inte har frusit ihjäl eller fått obotlig skoskav.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar