Det har gått ett antal dagar sedan IFK Göteborgs seger mot AIK på Gamla Ullevi. Torsdagen den 4 augusti 2011 skulle skriva in sig i de blåvita historieböckerna med 3- 1 till IFK Göteborg mot AIK. Vem trodde detta efter 2 minuters spel?
Dagen var en glädjens dag redan från början. Solen värmde och människor samlades med trevliga vänner, god mat, gott vin eller kylda öl. Uppladdningen kunde ha varit sämre men nu fick vädret och stämningen mig att minnas en speciell påskdag mot ett annat Stockholms lag, Djurgården och inombords började det kännas riktigt bra om än nervöst. Det var något i luften som Hysén sa efter slutsignal.
Kvällen innan hade tråkigt nog föregåtts av huliganism på avenyn. Som så ofta tidigare och i synnerhet när två storlag möts så finns det den där lilla klicken eller lilla och lilla föresten, de var 200 trasiga själar tydligen. De som alltid skall göra något fult av något vackert som fotboll. De som inte är där för sporten utan endast för sin egen skull. De som vi sett bryta matcher och storma gatorna. De som går på adrenalin istället för fotboll. Men denna dag visade det sig att ingen kunde förstöra den fotbollsfest som kom att utspela sig inför 14 000 åskådare på Gamla Ullevi.
Nästan 14 000 luttrade och längtande blåvita själar dök upp med biljett och halsduk för att åter följa ett IFK Göteborg som har mycket att bevisa och som kämpar med näsan precis ovanför vattenytan detta missarnas år nummer 2 i ordning. Inför den samling supportrar som sjunger Snart skiner Poseidon.. vandrar IFK Göteborg in mot topplaget AIK och det första som händer är att Mohammed Bangura cykelsparkar in 0-1 i andra minuten. Jaha.. som vanligt, som så många gånger förr.. men knappt hade jag eller någon annan tror jag, ens hunnit skapa ett minne av Banguras mål förrän Sebastian Eriksson snodde med sig en boll i straffområdet, stoppades och domaren pekat mot straffpunkten och Selakovic placerat bollen på straffpunkten.
Jag undrar hur långa sekundrar det var för Selakovic innan han träffade bollen? Alla blickar, all längtan, alla tidigare misslyckade straffar de senaste åren, AIKs ledning, den högljudda tystnaden och PANG rakt på mål och 1-1. Tydligen tänkte inte Sella lika mycket som jag gjorde och det skall jag vara glad över. Nej, Sella la upp bollen, vände och PANG, stenhårt.
Det kändes att det var IFKs kväll, fotbollens kväll, kärlekens kväll och när Philip Haglund i 20:e minuten satte ett perfekt inlägg som Sebb lika perfekt hittade huvudet på stod det 2-1 till segertörstande spelare och supportrar. Därefter visade IFK Göteborg upp en fotboll de inte spelat många gånger i år och när Tobbe i andra halvlek tunnlade AIKs Backman och sprang in 3-1 var segern ett faktum. Det fanns inget AIK kunde sätta emot, ingen kraft, ingen vilja mer än viljan att gå till spelarbussen, IFK Göteborg med hang around blev för starkt.
Slutsignalen blev till en segersignal och sången till vårt IFK Göteborg växte till en tsunami inne på Gamla Ullevi och ingen brydde sig längre om förluster, misstag, tabelläge, tränare eller hit och dit utan i detta eviga NU var vi Champions allihop och det var så skönt att se, att höra, att känna den värme som spreds till laget och från laget och till fotbollen utan tanke på stressande guldrace.
AIKs supportrar var säkerligen inte lika nöjda som jag var och troligen var det många som led av frustration i sommarvärmen. Men även de fick höra och se IFK Göteborg, med lika många förluster som vinster, även de fick bli en del av stämningen när Poseidon sken efter slutsignal, och något säger mig att det även för de, rent fotbollsmässigt, måste ha känts som en seger för fotbollen att inte de mörka krafterna segrade även denna kväll...
PS. Bär nu denna våg av lycka resten av säsongen Blåvitt. Vem vet, ni kanske vinner varenda match som är kvar och då har ni i alla fall i mina ögon vunnit den största titeln oavsett tabellplacering i år, jävlaranamma titeln! DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar