Skrev en gång i tiden " Sublima kroppar skall bli ändlöst sedda för ögats lins och snart sig visa så: med enbart framsida, osynligt ledda. Den helga bönens tal skall minska då"
Denna vers skall förutspå filmen sägs det och när vi ändå är inne på detta med film så såg jag för nån dag sedan, trots visst inre motstånd den nya Rambo filmen av Stallone. Ni vet själva hur det är, man står där i videobutiken och stirrar blint på dvd filmerna och har nästan sett allt. Skall man kalla det videobutik eller dvdbutik??? Skit samma, var var vi, just det Rambo ja, där kan man snacka om en upphöjd action kropp. Jag blev positivt överraskad. Filmen var faktiskt bättre än jag trodde och trots actionscener som är blodiga så försöker inte filmen försköna något, den blir till en antiactionrulle samtidigt. Den återvänder inte helt till sitt ursprung i First Blood, men Stallone har nästintill fått till den där tragiska och uppgivna känslan igen. Handlingen är enkel John Rambo har flytt USA och bor numera i Thailand där han samlar in ormar för en galen lokal affärsman när han får besök av några amerikanska kristna hjälparbetare som vill komma in i Burma. Resten förstår ni. Men det är inte i handlingen som styrkan i denna film ligger, det är i Sylvester Stallones porträtt av John Rambo - han har blivit gammal, desillusionerad och likgiltig men någonstans finns ändå inom honom barnets längtan tillbaka till mamma och pappa. Jag kan inte påstå att filmen är ett mästerverk men jag tror att man om 40 år kommer visa enbart First Blood och därefter Rambo och se denna som den naturliga uppföljare som det är....
ps: I morgon är det landskamp igen.. h-vete...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar