Någon sa, att är man 20+ är man vuxen, samma röst sa att har man barn är man vuxen. Vad innebär det, att vara vuxen? Enligt svensk ordlista bestäms vuxen som person som har förmågan att klara av (ett problem): vara sítuationen vuxen. Det betyder att man klarar av att lösa komplexa problem för att överleva. I dagens välfärdssamhälle finns det många "vuxna" med eller utan barn som inte uppfyller denna snäva avgränsning av begreppet vuxen. Ett annat populärt uttryck är att, man är vuxen när man tar ansvar för sina handlingar och vågar ta beslut. Problemet här är förståeligt; Till viss del är definitionen användbar. Det är ett mått på vuxenhet att våga stå för sitt handlande. Men handlandet i sig behöver ju inte vara "vuxet". Jag skulle ju kunna besluta mig för att inte jobba, välja att göra bara det jag vill även om det innebar att min förmåga att ta hand om mig själv eller mina "barn" minskade.
Så vad innebär det att vara vuxen? När man läser igenom några artiklar på nätet slås man av den gängse normen av att "vuxenhet" ofta betyder "familjeliv". När man skaffar familj, får barn och tar ansvar för deras överlevnad. Ett paradigmskifte i prioriteringar för vad som är viktigt i livet. När detta sker är allt annat innan nedprioriterat. Därför skrivs det mycket om att man som ung, som ny "vuxen" måste passa på att uppleva, göra det man vill, resa jordenrunt med kompisar, ha ohämmat sex, spela i rockband, festa, hoppa bungyjump, resa till månen, plugga utomlands m.m. Det som man i samma mening implicit menar är att, detta är saker du senare måste avstå, när du blivit "vuxen" och skall ta ansvar för "familjen".
Denna samhällsindoktrinering börjar tidigt, redan i unga år och är i mångt och mycket en spegling av det Lutherska arvet. Man skall som äkta "vuxen" göra sin plikt.
Det finns dock en allvarlig avigsida med denna lutherska tolkning på "vuxen" som vi valt att enas kring, nämligen utanförskap. Hos vuxenbefolkningen blir utanförskapet betydligt större i ett land som Sverige i förhållande till ett land som Spanien, där umgänget och den social interaktion med vänner och släkt är lika viktigt som med familjen. Vid skilsmässor i Sverige är det inte ovanligt att både män och kvinnor känner sig övergivna, lämnade ensamma. Det tidigare socialanätverket av vänner har under åren i familjelivet till viss del slagits i spillror. Män drabbas enligt statisktiken sämre eftersom kvinnor är bättre på att behålla ett socialtumgänge utanför famijen med släkt och vänner. Vad beror detta på?
Jag vill inte recitera någon annan utan vill själv konstatera följande: I vår lutherska samhällskropp som vi äger, vare sig vi vill erkänna det eller inte, blir det socialaumgänget per definition ett arbete den dag som vi lämnar ungdomsåren och går in i familje "vuxen" livet. Vi skall enligt samhället upphöra med vissa av våra tidigare "nöjen" för att bli helt accepterade medborgare. Detta innebär att göra sin plikt. De som i detta samhälle väljer ett alternativt liv, utanför den gängse normen av det vuxna familjelivet betraktas ofta som flummiga och ansvarslösa individer. Därför blir umgänget med sina tidigare vänner eller sin släkt nedprioriterat. Vi sluter oss inom vår kokong och stänger ute det tidigare livet allt mer allt eftersom åren går inom vår familj, för det är "vuxet" och ansvarsfullt. Till skillnad mot "de där" konstnärsfamiljerna som bara flummar.
Nej, jag vill slå ett slag för friheten, ett manifest för att det finns många olika "vuxna"; vuxnabarn, vuxnavuxna eller gammelvuxna. Det finns inte en enda definition som ni kan pränta in i oss. Vi är alla olika men ändå lite lika. En vuxen är: Någon som lärt sig att leva det liv som den mår bäst av, som inte styrs av andras värderingar över vad som är rätt och fel när man är "vuxen" eller "förälder" utan fritt lever det liv som ger mest glädje. Om det innebär att för det mesta bara tillhöra kärnfamiljen eller om det innebär att leva som under ungdomsåren, med många vänner och sociala sammahang är legalt, bara man gör ett eget val, att det görs i kärlek och att man tar ansvar för det valet, klarar av att lösa ett komplext problem för att överleva, så är allt i sin ordning. Får jag avsluta med ett citat från Immanuel Kant: Ur mänsklighetens krokiga virke kan det aldrig göras något rakt!
